Hej alla läsare.



På senaste tiden har jag måt otroligt bra, jag har nog aldrig måt så här bra som nu. Fått uppleva, nya stunder och saker jobb i mitt liv och det är jag så otroligt tacksam över. Att få va här vid Ekenäs, att få gå omkring på gatan jag älskar mäst av allt.Och att få ha all vänskap och människorna runt om sig som värkrigen bryr sig. Allt av allt det här jag har, känns värkligen som en film nu går det bra, nu har jag glädjen i mitt liv . Saker och tid är alltid tid. Jag har däremot något som känns i mig som säkert många har kännt samma sak, nån gång i livet. Jag vet inte alltid själv vad det igentligen är som jag känner så. Det är vad jag känner. Att allt kan ibland bli ledsamt, jag kan börja gråta över ingenting,
när jag verkligen är ensam och dagen är förbi, jag kan sitta och tänka att jag inte duger. Eller sitta och tänka över min ensamhet, av kärlek att se andra så lyckliga, att alltid se nån skratta med dens kärlek. Ni vet den där studen, när hen är med hen. Jag vill egentligen ta mitt liv sakta men säkert, jag vill va där jag är jag vill ta livet som det är. Men ibland gör jag något för snabbt som med kärlek varför undrar jag alltid, varför tänker jag och gör det för snabbt.. Jag vill bara va lycklig med nån som är lycklig med mig, som kan och vill dela sitt liv med mig.

Sedan när jag talar med någon i min ålder, eller hänger med dom i min ålder, vill säga 19 typ. Jag vet inte alltid hur jag skall vara vet inte alltid, om de gillar mig eller bara vill prata ... Känner att jag ibland vill gå därifrån, och va ensam istället, att dom stirrar på mig och tänker hur dum jag är eller hur annorlunda jag är.

Jag skall iallafall tänka på det som är viktigt i livet jobb och jobbet . Hoppas att ni har tagit er tid att läsa allt.

It is what it is. It was what it was. It will be what it will be. Don't stress it